Harder Better Faster Stronger

http://vibryross.nu/

Var på Camp Blåljus finalen i onsdags och jobbade som funktionär med
teamet från Falköping. Vi hade stationen i hemsäkerhet och säkerhets-
produkter. Det var roligt. Ungdomarna var taggade och vilken stämning!
Tänk vad roliga saker man får vara med om :D
Ungdomarna var verkligen supertaggade. Och jag tycker själva Camp Blåljus
är ett så himla bra initiativtagande för säkerhets i olika sammanhang för
ungdomarna i åttondeklass. Själva tävlingen går till som så att de jobbar

Undrar om det inte är höjden av lättnad:

Jag lämnade in bilen till verkstad för att motorlampan lös.
Väl där, visste jag om en hydrualslang som var dålig till styrservon.
Denna nya slang låg i bakluckan och undrade om de kanske kunde
byta den samtidigt, när de ändå var igång...
När jag fick samtalet där de hade gjort felsökning och ringde om prisuppgifter...
Då blev jag ju måttligt glad när han sa att det var en till slang som behövde bytas
och att de plockat dän en del grejer och i princip att de inte var nån mening med
att sätta ihop det utan att byta slangarna, för de var såpass dåliga + en ventil i 
motorn som gått som har med acceleration till turbon att göra och priset för detta
uppskattades till 10 papp!!! 
Japp! Det var den semestern det, tänkte jag och bad dem snällt att plocka ihop min
bil till ett funktionsdugligt skick igen... Jaja.. vad är väl en bal på slottet...

Fatta lättnaden, när jag hämtar bilen senare på dagen och får kontantfakturan och
får se att den bara på på 5.213:- :D :D :D

Och nu är den så gott som ny igen! :D

Dygnet som brandman med ungdomarna är det roligaste på länge.
Det finns en sån spontanitet som hör ungdomen till som man lätt
glömmer bort, hur roliga saker kan vara, om man ser dem på lite
annorlunda sätt. :-)

Det känns lite vemodigt nu när det är slut. Det har gått alldeles för fort.
Trots att det är 2,5 månad som vi haft dessa träffarna och att man har 
fått följa dem under den tiden och se en utveckling som förhoppningsvis
ger dem erfarenheter och kunskaper för livet :-)
Det känns fint att få vara en del av det.

Kanske några utav dem blir framtida kollegor så småningom? ;-)

Ska strax åka till Falköping för att köra sista träffen med "Backdraft"
som är det ungdomsprojekt jag varit del i nu under våren.
Buhu! Det är redan slut! :(
Men jag hoppas att vi får ett fint dygn som brandmän tillsammans :D

And So I´m Back.

Det var supermysigt att bara få komma iväg.
Även om dagen inte alls blev som planerat men vad gör det?
Vi kom oss aldrig in till Oslo, för det blev typ kaos i busstrafiken.
Men det var ju firande på Kolbotn så vi fick med oss känslan av det hela 
och för att vara ärlig, kanske det var lika bra att inte komma in bland alla
folk i Oslo. Jag var ganska trött i huvudet efter firandet ändå...
Det är mycket tankar som rörs upp. Eller känslor kan man kanske säga.
Endel av mig är fortfarande sorgsen över att den delen av mig blivit förlorad
och tankar om vem jag hade varit som person om jag fortfarande bott i Norge.
Jag tror inte alls jag hade gjort samma saker då som jag gör nu...
Det går liksom inte låta bli att fundera. Och det är en grymt jobbig känsla av att
känna sig sjukt splittrad. Jag förstår vartenda ord de säger, kan göra mig fullgott 
förstådd på Norska men jag hör liksom inte dit.
Likväl som jag egentligen inte fast och helt tillhör i hjärtat här i Sverige. 
Det kan kanske bäst beskrivas som en slags rotlöshet som blandads med sorg över 
hur livet blev utan mina släktingar, som jag idag inte knappt ens känner...
Och om jag kanske varit mer trygg som person till livet i sig...
Vad vet jag. Men det är mycket tankar som rörs runt och känslan är bara en sorts 
tomhet som jag inte kan intala mig själv att inte känna.
Fastän jag mycket väl kan förstå anledningarna till att vi hamnade i Sverige...

Hårt är det.

Och idag finns det även en saknad med i luften.
Jag tänker på dig... För sådant finns inga ord. När man mister en kär vän.
Mer än jag verkligen tänker på dig och vad du går igenom nu. <3

---

Jag kan tycka det att man ibland glömmer att de valen man gör visst påverkar
andras liv omkring en. Och att man med en stor respekt och lyhördhet är skyldig
att lyssna och höra om hur det upplevs av andra även om man kanske inte kan 
förändra något eller göra det ogjort. Men det är inte det man kräver heller.
Det behövs inga ursäkter eller förklaringar.
Jag vill bara få förklara hur det känns...

/S.

Jaae. Sådär 450 ungdomar och 30 genomgångar senare så var ungdomarna
i åttondeklass utbildade inom falköping-tidaholm. Känns nu såhär i efterhand
att jag ändå gjort ett ganska viktigt jobb. Förhoppningsvis har vi tillsammans
kunnat förebygga endel bränder och trafikolyckor. Om det ändå så bara är en
enda, så är det hela jobbet värt.

Drar till Norge om några timmar. 
Fatta! Jag längtar som ett litet barn. Haha. Det är inte likt mig.
Men jag har inte firat Sjuttonde Maj sen jag bodde i Norge, vilket
är sådär.. hmm.. 13 år sen. 
Livet har ändå känt lite bättre senaste två veckorna nu. Att jobba med ungdomar
får en att resa tillbaka lite nostalgiskt i tiden och minnas hur det ändå bara var att
finnas till och få ta allt lite för givet, så som man gör innan livet slår en hårt...
Men jag chillar med Fun. och Some Nights i lurarna och flyter iväg i nuet och kan
känna emellanåt att det är okej, att bara vara. 

Och ibland känns det bara riktigt gött.

Och jag tänker tillbaka på alla underbara möten jag har fått ha. Och jag känner
ändå att någonstans så har jag så otrolig tur som får hålla på med de här sakerna
i mitt yrke. Jag lovar mig själv den dagen, jag inte känner att jag brinner för detta,
då ska jag aldrig bli en sån som bara är kvar av ren rutin och gör det jag ska för
månadslönen - men inte mer. Neej. Det här yrket ger så mycket mer rikedom än
pengar. Och stunder som nu, så är jag otroligt glad att jag inte gett upp.
Även om resan hit varit rent av förjävlig, så är det i slutändan värt varenda 
smärtsamt jävla steg. Och stunder som denna, kan jag verkligen känna det.

Samtidigt som jag kan känna mig besviken över hur jävla kargt och orättvist livet
kan vara - så måste jag ändå medge att det format mig som människa och som 
person och att det någonstans gjort mig mer ödmjuk inför livet...
och någonstans så vet jag att det finns en mening med allt som man är med om,
att vi ska använda oss av de verktygen och erfarenheterna som vi har fått...
Men det är en svår balansgång ibland, att inte stanna upp i bitterhet och ilska
utan att bryta det och använda det som styrka... För mig är det där den fortsatta
utmaningen ligger. Vissa dagar känns bättre än andra...

Hursom, så tror jag ändå någonstans att jag är precis där jag ska vara...

I´ll keep on fighting.

Peace out.
/S.

"...For once, for once, for once, I get that feeling that I´m right where I belong"

Sista dagen med utbildning för denna gång! Jihoo!

Igår hade vi livräddning i vatten med backdraft-ungdomarna och i helgen
är det "ett dygn som brandman" och även sista gången vi ser våra ungdomar.
Buhu! Vad tiden har gått snabbt!!! Men jag är så otroligt stolt över vilka framsteg
dem har gjort. Och vilka otroliga ungdomar det finns med sådan glädje och drömmar.

Näeråå.. så att. 

Idag åker jag till Norway! :-D

Whey!
Typ evigheter sen men nu lossnade det allt och det började för en
gång skull kännas normalt på gymmet igen. Bra tryck! Gu vad jag
saknat det egentligen när man känner efter! Att bara köra all in - 
inga tankar på träningsvärken imorgon istället för att det varit som
senaste tiden att jag vill vända i dörren när jag kommer innanför
gymmet. So not my style, egentligen. 
Men ibland talar kroppen om att den bara inte vill...

Så kanske det lossnar nu? 
Kändes asgött! Men känner ju då att jag är ur form. Vilket är lite 
tråkigt givetvis, men jag hoppas även det lossnar. Prata lite med
en utav Hanna´s (syster) kompisar som fråga om jag jobbade 
som brandman, så han fråga lite om det och han sa att: " det 
syns på dig." Hmm. Jaja, det får väl tolkas att formen inte är helt
illa. Och även gymvärden sa att hon blev trött bara av att se mig
studsa runt där inne bland alla övningar. Men men. Haha.
Jag är faktiskt ur form. Vänta några veckor, så ska vi nog se :D

Bra gymdag med andra ord! Suuuupert!!!
Jag har en liten plan på att "slå" första deffens magrutor iaf iår.
Tror ni jag fixar det?
Haha!

Jag har faktiskt ett annat ganska stort intresse och det är odling :D
Iår har vi köpt ett växthus och planerar att få massa mumsiga tomater,
gurkor, sallader och paprikor och en och annan squash i sommar :D

Förra året hade vi bara ett plasthus och resten stod ute och planterades
i landet. Men det blev inte så jättelyckat. Men vi fick ändå en hel del
goda tomater, supersquashar och några bönor och så.

Jag vet inte om det egentligen finns något godare än solvarma mogna
småtomater som dessutom är ekologiskt odlade. Därför älskar jag att
komma till Fredriks familj, vars mamma är växtgudinnan herself och
där man får plocka av dessa söta underbara solvarma tomater. Mums!
Men iår blir det alltså egna! Men det är ganska mycket jobb med det.
Men det är mödan helt klart värd!

Växthuset är på plats!

Plantorna ska få komma ut!

Och gurkorna har redan börjat blomma ut!
Underbart! Känner på mig att det här kommer att bli riktigt bra iår! :D

Sushi, våran lilla hjälpreda håller koll på jordgubbarna medan hon försöker
att hålla sömnen borta ;) Tröttsamt att plantera, säg. :D

För er som är lite nyfikna på upplägget för
periodiska fastan så ser det ut såhär:

Övning med båten idag på Mullsjön.
Det var ganska roligt men kunde varit lite bättre väder.
Hmm. Sen när missade folk att man behöver stort svängutrymme när man
kommer med en brandbil? Jaja. Det finns folk som inte verkar tänka alls...

6:e dagen på deffen. Går fortfarande bra och går enligt planerna.
Får se vad det får leda till men kände bara att jag ville ta tag i kost och 
träning igen. Träningen går sådär.. Ingen motivation ännu och jag orkar 
inte pressa mig själv heller. Det är inte alltid bra att göra det, har jag 
bittert fått erfara och den bästa lärdomen av det hela är att jag lyssnar
till kroppens gränser.. så har jag heller inte sovit så bra inatt när jag vaknat
varje gång jag vänt mig under natten av ryggvärk i ländryggen. Surt.

Det tar tid. Och kommer ta tid.
Det får göra det.

/S.

Idag hände det något ganska stort.
Det är något jag kommer leva länge på.
Något som värmer och påminner om att man är viktig.

I min värld, så finns det inte så mycket saker där jag ser mig själv som
särskilt viktig eller att jag gör ett bra jobb på något sätt...
Det rullar liksom bara på och det är lätt att man inte ser storheten i det man gör.

Jag håller som sagt, utbildningar under denna veckan. Och det kan lätt bli tjatigt
att repetera samma grejer 4 gånger samma dag i en veckas tid. Och det är inte
heller helt lätt när intresset sviktar i unga rastlösa kroppar som hellre vill göra
annat kul. Men jag tycker själv att det är viktiga saker jag lär ut och försöker
verkligen hålla ett intresse uppe... Det är ju ändå många praktiska moment.
För mig som kanske på sin höjd bli arg sådär 1 gång i månaden, vilket jag nu 
får bli drygt 2 gånger om dagen.. det är rätt trist tycker jag.

Men idag så var jag med om detta, som jag nu ska berätta om och insåg nog
för första gången själv, att det jag gör i mitt arbetsliv faktiskt är viktigt...

Det var en vanlig lektion som jag höll i, med sista gruppen av tonårskillar i 
åttonde klass. Jag fick höja rösten ett par gånger för att återfånga blickarna
som seglade iväg och hejda endel snack och stoj.
I de praktiska momenten flöt det riktigt bra och det gick bra mellan bytena.
Sista momentet med kamratlivräddning tyckte dem var riktigt skoj och vi
avslutade i god ton. Jag talade om att jag tyckte dem hade varit duktiga,
att det varit lite stoj men att när olyckan väl händer så är det inte så himla
roligt längre och att de ska ta med sig dessa kunskaper vidare i livet...
Och så frågade jag om de hade några vidare frågor...?

Varpå en kille frågar: "Varför valde du detta yrket?"
Jag drogs tillbaka i mina inre minnen och skrattade till lite och sa:
"Jaa... det är en lång historia!" Och jag började berätta vidare om att när jag 
själv var i deras ålder, så var jag med om en egen trafikolycka som jag skadades i
och hade det ganska kämpigt under gymnasiet med att ta mig tillbaka till
livet. Och det härliga i det här är att jag bara ser, hur alla dessa killar som tidigare
stojat omkring, lyssnar uppmärksamt med fokus på det jag berättar med en 
intensitet i deras ögon, som om de lyssnade till något mycket viktigt.
Och jag kan inte återberätta känslan i ord av det jag berättade i min historia
om hur jag sedan gjorde värnplikt och efter allt jag varit tvungen att ta mig igenom
insett vad som var viktigt i livet. Och för mig så var det att få hjälpa personer som
befinner sig i samma situation som jag var i och att få kunna vara med och styra
ett förlopp i en olycka. Att för mig så är det de som är viktigt i livet och att det är
därför jag idag arbetar som brandman.

Och jag måste säga att jag blev lite rörd, jag vet inte helt vad jag sa sådär men 
i den stunden, så var det bara jag och de unga killarna som jag nog lyckades
förmedla något viktigt till...

Och när jag sagt mitt sista ord, så får jag en stående ovantion från dessa grabbar.

Sånt gör själen varm.

Trots regnet.

:D

Denna veckan kör jag utbildning för åttondeklassare.
Brand i kläder, anlagd brand, handbrandsläckare och kamratlivräddning.
Det är en utbildningsdag ihop med ambulansen, försäkringsbolag, polisen
och räddningstjänsten. Så fokus mest ligger ju på mopedåkning och faror
med det. Eftersom de är i den åldern då de snart ska skaffa moped.

Jag tycker det är en riktigt bra dag, där man samlar mycket och riktar det
mot en ålderskategori som annars är ganska utsatta i trafiken.
Förhoppningsvis leder det till att nån tänker till :D
______________________________________________________________
Men det är också tålamodsprövande, svårt att nå fram med budskap och 
faktiskt inte helt lätt alla gånger när det gäller tonåringar i den åldern.
Och ibland undrar jag om jag inte får samma "automatiska" auktoritet
som nån av mina manliga kollegor hade fått...
Det är alltså inte helt lätt.

Men. Jag kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och räddningstjänsten 
fanns på plats på en sådan utbildningsdag och de hade ju med sig en
tjej då som jobbade som brandman och jag minns henne så väl, att jag
liksom blev imponerad och tänkte: kan hon, så kan jag.
Hon återkom i mina tankar då och då under tidens gång och några år 
senare, så var det även i hennes skiftlag som jag gjorde min LIA-R
under brandmansutbildningen och jag pratade med henne, senast förra
torsdagen. Även om vi idag inte jobbar på samma ställe, så kommer
jag alltid ha henne som grym förebild under min resa till brandmansyrket.

Kanske jag någon dag, är någons föredöme för kvinnlig brandman...?

Jag hoppas det.

Och det gör det här med utbildningar mer värt det.
Trots att jag inte tycker det är helt lätt alla gånger att bli bedömd annorlunda.
Och förhoppningsvis så lär dem sig ändå endel ganska viktiga grejer :D

________________________________________________________________
Nu ska jag dra och träna!
Dessutom har jag börjat med periodisk fasta!

Out. /S.

Nepp! Det här håller inte!
Nu får det bli ändring på detta!

Tack <3 Älskade vännen <3 för hur du får mig att känna mig viktig.